Värsta dagen i mitt liv!

Kära ni. Det här är mina ord om den värsta dagen i mitt liv.

Onsdag började med att jag och Bastian åkte till Märsta och öppna förskolan. Jag funderade på att stanna kvar hos mamma för att det var så halt väglag. Men jag körde jättesakta och vi kom fram hela. Vi var på öppna förskolan och lekte. Vid 11 tiden så åt Bastian lunch. Den tredje skeden mat satte han i halsen. Jag dunkade i ryggen. Fick hjälp av Jill. B började skrika. Men lät ganska pipig. Skriker man så får man luft resonerade vi. Men det kändes ändå inte helt ok längst inne i mig. B lekte vidare och var pigg och glad. Så när de stängde så åkte vi till Södergatan och parkerade utanför kommunhuset/vårdcentralen. Gick och åt lunch med en kompis. B sov i vagnen. Gick efter det upp till vårdcentralen för att fråga om B möjligtvis kunde få inhalera lite så att luftvägarna vidgades. Det skulle kännas bättre för mig. Men det fanns inga tider kvar till doktorn den dagen och sköterskorna får inte agera på egen hand. Jaja, synd sa jag. Visst är det inte akut, men det skulle kännas bra. Så vi gick vidare till kommunhuset för ett ärende.

När vi var klara där så gick vi till bilen. Jag lyfte upp B som fortfarande sov. Han vaknade dock när jag satte ner honom i bilstolen. Då hostade han till, och en till host. Han fick inte luft! Han började redan bli blå, så jag slet upp honom och hoppade ut ur bilen. Försökte springa med honom under ena armen och få med mig vagnen med den andra, men det gick inte så bra. Så jag skrek till någon på gångvägen att följa efter mig med vagnen för B andas inte! Sprang in på vårdcentralen och skrek: Kan någon hjälpa mig. Han andas inte! Precis då kom en läkare ut från receptionen och såg helt chockerad ut. Jag skrek en gång till och då började han springa mot ett rum och jag sprang efter. Lyckades ta av B ytterkläderna i farten. Lade honom på britsen, eller om det var läkaren som gjorde det (det minns jag inte). Jag skrek bara på honom att han skulle hjälpa Bastian! Läkaren säger: Är det någon som ringt på ambulans? Jag sprang in i rummet mittemot och försökte ringa, men det gick inte. Sprang mot receptionen och skrek: Är det någon som ringt ambulans??!! Hon såg frågande på mig och sa att "de håller på med honom". Ja, men är det någon som ringt ambulans?? skrek jag igen. Och då ropar någon bakom mig att någon ringt ambulans. Springer mot rummet igen och tittar in. Hinner se B helt livlös, hängandes över armen på doktorn som gör hjärtmassage. Och en tjej som ger syrgas. B var helt blå, ända ut i tåspetsarna. De stängde dörren för att jag inte skulle se. Jag känner att det här är slutet. Fick jag inte ha honom hos mig längre? Jag springer omkring och skriker. Det är inte sant det som händer. Det är inte på riktigt! Det kom en farbror och frågade vad som händer? Han andas inte sa jag. Han tar med mig lite längre bort och ville att vi skulle sitta ner och ta det lugnt tillsammans. Jag sa bara att jag måste ringa mamma. Min mobil ligger i bilen. Han erbjöd sin, men jag kan inga nummer i huvudet! Jag måste springa ut till bilen. Ok då, tyckte han. Jag sprang ut och hämtade väskan och tog upp mobilen och ringde mamma. Hon satt på bussen till Bålsta. Berättade vad som hänt. Hon blev väl jättechockad kan jag tänka mig. Jag sa att jag skulle höra av mig igen. Det kom in nån på rummet och frågade efter personnummer. Jag frågade bara om han andades? De håller på med honom, men vi behöver hans personnummer. Jag sa det fortare än jag någonsin gjort. Sen försvann hon. Vet inte om farbrorn var kvar med mig eller inte. Det kom in en annan kvinna och jag frågade om han andas? Hon ville veta vad som hänt. Jag berättade. Sen försvann hon. Jag höll på att bli galen av att inte veta!! Har han dött än, eller lever han?? Sen kom en av kvinnorna in i rummet och jag frågade samma fråga igen, andas han? Hon tittade på mig och sa, han andas nu. PUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUST!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag började störttjura, både av lättnad och glädje. Han är kvar hos mig!! TACK!!! TACK! TACK TACK!!! Jag ringde mamma på en gång och berättade. Och då hörde jag hans gråt. Jag sa att nu gråter han, jag måste gå! Gick in till B och han satt upp på britsen. Hängde lite med kroppen med blev glad när jag kom in. Gav mig en puss och började sen flörta med personalen på en gång. Bastian var tillbaka!!! Sen kom ambulanspersonalen kort efter det. Vi fick åka med till sjukhuset. Och det är en annan historia. Det viktigaste är att Bastian lever. Han stretade emot och höll sig kvar i livet. Jag känner att allt som hände den dagen, det hände av en anledning. Jag är så sjukt tacksam för all personal som hjälpte till att återuppliva honom. Och farbrorn som ville lugna ner mig. Alla som gjorde vad de kunde. Jag är så sjukt tacksam för att jag fick ha kvar Bastian. Det var meningen att han skulle överleva!

Läkaren på sjukhuset berättade att de fått igång honom och han lade av och de fick igång honom en andra gång. Jag pratade med en av tjejerna idag, som var med i onsdags. Hon berättade att det var inte mycket liv kvar i honom. De var jätte skärrade efteråt, när vi hade åkt. De är inte vana att sånt här händer. Speciellt inte med små barn. Så de ska börja öva på första hjälpen för små barn. Allt ont för något gott med sig. Men som sagt, det viktigaste: BASTIAN ÖVERLEVDE!!!!!